Nu ska jag börja använda den här igen.
I alla fall lite och ibland. När jag känner för det eller aldrig. Vi får se.
Jag längtar så efter att uttrycka mig i skrift, men det känns så meningslöst. Det blir ändå aldrig bra och det finns ändå ingen som läser. Och när ensamheten trycker på blir det än värre.

För ensamt är det här. I stora nya staden, jag och pojkvännen helt ensamma. (Fast han har ju en hel del bekanta, men inte känner jag någon... bara för att vi bor i hans hemtrakter)

Nu läser jag genusvetenskap och bor i Linköping. Lägenheten är jättemysig och bara våra bokhyllor kommer om ca en månad och vi får tag i ett passande skrivbord så kommer det bli perfekt.
Det är så mysigt att sätta bo, särkilt när man har privilegiet att göra det med värdens bästa pojkvän =)

Snart saknas bara en katt för att göra hemmet prefekt.
Oj, vad vi vill ha en katt, men oj vad vi inte har möjlighet till det.
Får nöja oss med grankatterna...

Slutseminarium och opposition av magisteruppsatsen är nu avklarade. Nu väntar bara dens sega rättningsprocessen. Alla de där minisakerna om ska göras om och rättas och rättas igen. Segheten som aldrig tar slut.
Som tuggummit som fastande under skon...

Dagens visa:
You're quiet on the car ride home
You're waiting for your head to explode
You're hiding in your safe place
Hiding with your eyes shut tightly all the way to the hospital
/.../

Before I cross my heart and hope to die at all
Take off my mask and leave the lies to the liars
Before I close my eyes I'm gonna give it up
Take off my mask and leave the lies to the liars